Att sjunga i kör.

Har just kommit innan för dörrarna på det gula huset med vita knutar. Jag har varit och sjungit i sådan där kör och hade mycket roligt. Det var längesedan jag sjöng i kör och det märks något, eftersom jag är något osäker på stämmor och min röst har förändrats lite eller snarare mycket. Jag hade roligt och det var det viktigaste. Så jag ska gå dit inte den här veckan men nästa vecka. Helt plötsligt så har jag fastnat ännu mer i detta lilla samhälle. Hur ska det här gå? Nu börjar jag ju trivas ännu mera. Kommer jag att trivas så mycket att jag kommer att bli kvar? Det får nog tiden avgöra. Vem vet? Inte du och inte jag.

Det är skönt att jag har hittat något roligt att längta till.

Jag har varit mycket duktigt idag. Har fixat så jag nu har ett schema att gå efter och lämnat in papper lite över allt. Ska plugga ikväll och imorgon och i över morgon och morgonen därpå. Sedan en dag ledigt och sedan plugga mera.

Nästa vecka ska jag säga upp mitt iksu-kort. Vilket säkert gör L lite ledsen, men jag har ingen användning för det just nu. Måste hitta något annat än att träna på iksu. Något som kanske gör mig lite gladare. Nu har jag ju kör-övningar och sånt, men det är en gång varannan vecka och det känn ju lite lite.

Just nu skulle jag vilja krama på M lite mera. Han är med sina gamla studiekamrater och fikar och ser på bio förmodligen just precis just nu. Fast han kommer nog att komma hem vilken halvtimme som helst. Då kan han få kramar och då kan jag få kramar. Och... Berätta om hur det var på kör-övningen. Jag ska bli bäst på att sjunga igen.

Det var många äldre som var där och sjöng. Med äldre menar jag främst gifta kvinnor och män i ålderna 40 på ett ungefär, med barn och hus och sånt. Det påminde mig mycket om den där filmen Så som i himlen, eller vad den nu hette. Den där filmen om ett litet samhälle som har en kör och det är en man som har varit kompositör och det är en kvinna som blir misshandlad, men som finner stöd hos människorna i kören och genom musiken finner styrka att lämna mannen som misshandlar henne. De övriga övervinner också rädslor och sånt allt eftersom filmen fortsätter. Så kändes det lite. Det var lite som i filmen Så som i himlen. De sjunger tillsammans och det blir ett avbrott i den annars lite gråa tillvaron. Kommer det att bli så för mig? Kommer det att sluta med att jag blir en sådan kvinna i detta lilla samhälle som sjunger i kör varannan tisdag efter att jag hämtat barnen på dagis eller skola eller liknande och sedan åker hem för att göra bestyr och sova och går upp på morgonen dagen efter och åker till jobbet och på vägen dit släpper av barnen på skolan/dagis igen. Är det så det kommer att bli?

Vad är det för känsla som jag har? Är jag rädd? Eller känns det bra? Jag har inte känt denna känsla förr? 


Åh.. typiskt, jag skulle fixa något viktigt. Tyckte att jag var så smart när jag lämnade väskan hos  min farmor, men det var jag inte för i väskan fanns det papper som jag behövde. Typiskt typiskt. Dumma gamla björn! Att du alltid ska tänka även fast det är bra så blev det dåligt. Det är just typiskt det!

Så där liten

Men, förlåt då... det hette tydligen inte studievägledare det där du jobbar med utan programvägledare eller något sådan. hmmm... Är det inte meningen att det är samma sak. Innebär det att man inte har samma arbetsuppgifter. 

Jag träffade på D och J.M. idag och fick veta att båda har det lite klurigt de med med studierna och så. skönt att inte vara ensam med det.

Annars har jag rett ut saker med E och det gjorde mig glad.

Hittade en liten jeansdagbok att ha som positivitetsbok i fyndlådan för tio kronor. Man skulle då kunna ifråga sätta varför jag inte tog hela lådan då det enligt skylten, Om jag inte minns helt fel nu, inte var varje sak i lådan för tio kronor. Nej hela lådan... Jobbigt att bära.

Jag saknar förövrigt att vara liten. Ibland skulle man bara att någon höll om en som när man var så där riktigt riktigt liten. Tyvärr vet jag inte riktigt hur det känns. Mina föräldrar var alldrig riktigt så kramiga av sig när det gällde tröst. Däremot fick jag lära mig att inte gråta för varje liten skit sak. Dock så vet jag hur jag skulle vilja bli om hållen och vilja hålla om ibland och det är tillräckligt för att säga: Jag skulle vilja bli om hållen så där som när man var liten.
Jag kan faktiskt tänka mig.

Men omhållen kan jag bli i alla fall och det gör med till den gladaste i världen i alla fall.

E har kommit tillbaka från Frankrike och jag är lite ledsen på att inte plugga med honom. Han verkade lite ledsen över att jag inte skulle plugga med honom nu den här veckan framåt. Men men.. måste tyvärr prioritera. Sucka.

Springer och kramar på M och läser lite Kalle och HObbe innan jga går på prommenad nu!

Vad vill jag????

Vill jag verkligen läsa kognitionsvetenskap?

Nå det känns som att jag valt rätt program, i alla fall största delen av tiden som jag läst det. Nu funderar jag noga på om det verkligen stämmer.

Idag har jag skrivit ett personliget brev, ska prata med min studievägledare.. tack och lov flr att jag fick tag i henne det är sällan... ska göra upp ett ordentligare schema och sedan ska jag lämna in en laborationsrapport, hämta en hemtentamensuppgift och sedan ska jag plugga plugga plugga.

Kanske borde bli lärare. Är det vettigt att kämpa så hårt och är det egentlgien lättare att bli? hmmmmm.. Gräset är alltid grönare på andra sidan av det vita staketet.

Att göra.

Ett pågående projekt att börja med: En lista med saker som gör mig glad.
Ett pågående projekt att börja med: En lista med saker jag vill hinna göra som gör mig glad.

Påbörja min positivitetsbok. Det som gör att inget känns hopplöst.

En tyst lista gjord av samhället

Något som även fått min hjärnverksamhet i rullning är frågan. Vad vill andra med mig?, dvs. vilken pjäs är jag i deras stora schackspel. Dam, som man är rädd om och inte vill förlora i första hand eller kanske en bonde som man kan tänka sig att offra.

Hur vet man vilket värde man har? Vilka input ger jag andra och vilka output, beroende på de input jag initierar, ger de tillbaka till mig? Vad hos mig är det som väger mest (och då talar jag inte om den fysiska vikten i form av kilon)?

Vad andra förväntar sig av en ska väl inte vara det viktigaste, om ens betyda något, om jag förstår många av mina bekanta rätt. Dock är detta något jag inte riktigt känner att jag kan hålla med om. Det är klart att vissa förväntningar som andra har på mig är betydande. Hur skulle det se ut om jag inte skulle bry mig om de äsiker som människor jag älskar och som faktiskt älskar mig tillbaka? Förväntningar som de har kan faktiskt betyda något, fast jag skulle inte vilja säga att det ska vara det avgörande när man står inför något val i livet. Måste ju försöka att lita lite på sina egna tankar och åsiker och intressen som mer vägande än andras åsikter och förväntningar av en.

Så nu har jag även börjat fundera över vilka milstolpar jag har kvar i livet. Enligt samhällsmallen så ser väl livet lite ut så här (rätta mig omjag har fel, men vad är då rätt och fel?):
Födas.
Börja  och överleva dagis.
Börja och överleva 9 år grundskola.
Börja och överleva 3 år gymnasium.
Flytta hemifrån och lära sig att klara sig själv.
Studera på universitet/Börja jobba.
Överleva universitetsstudier.
Finna ett jobb.
Börja jobba och bidraga med något vettigt till sämhället.
Vid detta tillfälle i livet verkligen kunna klara sig själv. I alla fall förhoppningen.
Funnit någon att dela livet med.
Gifta sig och skaffa barn.
Uppfostra barnen så de ska kunna klara sig själva i samhället och vara bidragande individer etc.
Överlevt jobbet/de jobb man haft.
Gå i pension.
Dö.

Hmmm.. Undrar just om jag har glömt något. Denna lista får mig att känna mig rätt deprimerad så jag helst skulle vilja se mig som självständig individ i samhället. Något nytänkandes och jag skulle kunna fortsätta så. Men, tittar jag på denna lista så har jag ju snart avverkat hälften. Vilket mina vänner gör att jag innan jag ens har hunnit fylla 25 år känner mig gammal. Nåväl, jag kan ju glädjas av att det faktiskt är så att alla dör förr eller senare och att när man dör. Hur man än dör i alla fall har lyckats uppnå det slutliga målet.

Så vad har jag kvar då enligt denna mall?
Överleva mina studier.
Hitta någon att dela mitt liv med (Hoppas på att det är så att jag gjort det. Vill inte stryka denna då man aldrig vet hur saker utvecklas).
Börja jobba.
Gifta sig.
Skaffa barn.
Gå i pension.
Dö.

Det är inte så många punkter kvar. Var vänlig att ge mmig en annan lista, snälla... den här var något deprimerande.

Otålighet i vuxenvärlden

Sitter inlindad i en badduk och  fryser lite lätt om tårna. Det är lite snö ute och M's datorhögtalare skrålar 4 non blondes - What's up. I stekpannan fräser maten och och mitt hår klistrar sig fast mot mina axlar då det är både kallt och blött. Jag är glad att jag sitter här.

Det var inte riktigt så här jag trodde att det skulle bli. Inte när jag vid 11 års ålder satte upp en plan för vad som skulle uppfyllas vid 30. Nej, livet är bra mycket mer annorlunda nu. Då trodde jag att jag förmodligen skulle bli lärare eller konstnär. Det finns fortfarande tid för att kunna bli lärare antar jag. Även om jag nu tycker att det är lite synd att inte utmana mig mer, dvs. jag pluggar annat för tillfället och ibland känns det som att jag tagit mig vatten över huvudet. Konstnärandet la jag åtsidan. Det blev inte lika roligt när min lärare i högstadiet promt bestämt sig för att jag inte har någon kvalite i mina bilder och mälningar eller något annat. Det kunde vara ganska jobbigt att bli jämförd med min allra närmaset A. Nåväl, så här i efterhand så har jag ju insett att det kanske var lite tråkigt att tappa motivationen så. För man kan inte jämföra två individer helt rättvist så. Nej, inte trodde jag heller att jag skulle sitta här i det här köket. Hmmm... det är en del som har förändrats. Hela den här biten med att jag inte skulle ha pojkvän och skapa sådana relationer förrän jag var klar med studier och liknande visdes bli mycket svårt uppdrag att klara. Sedan är det vänner som kommit gått kommit tillbaka och sedan flyttat igen eller bara en bit ifrån.

Så, nu när allt är lite krångligt så börjar jag tänka. Vad vill jag egentligen? Vad ville jag förr och vad är rimligt nu? Vad är det som är viktigt egentligen? Hur vill jag att mitt liv ska se ut?

Jag är nöjd med mig själv. Kanske inte alltid med hur jag presterar, men så är det ju så att jag nästan alltid sätter upp för höga krav och mål för mig själv. Sedan är ju frågan den. Är det värt att ha en bild över hur mitt liv ser ut eller kommer att se ut i framtiden? Om den enda orsaken till att det skulle vara värt att ha det är för att lättare kunna uppnå mål, så kanske det i sig själv gör att det inte riktigt är värt det då livet tar svängar med en som man inte kan förutse. I riktningar som inte går att förhindra eller bestämma över. Är det bästa då bara att luta sig tillbaka och låta allt få ha sin gång? Jag vet inte riktigt om det är det bästa sättet, men det kanske är det som är beviset för att jag än inte är helt vuxen. Jag är fortfarande rätt otålig. Och, det kan faktiskt vara bra det med ibland.

Känna efter i magen

Okej så nu har det gått några timmar och jag har hunnit känna efter i magen. Det här med att blogga känns rätt bra. Tar lite tid att vänja mig, men så är det ju med alla saker. Det tar lite tid att vänja sig. I alla fall med det mesta. Hehe. Jo, med det mesta. Dock inte med allt.

Nåväl. Ska åter börja med min positivitetsbok imorgon hade jag tänkt. Det är bland de bästa råden jag fått. Att börja med positivitetsbok.

Positivitetsboken ska innehålla följande: Bara positiva saker som händer mig i vardagen. En sparv som trippar över vägen eller en Huggie som pussar mig på örat eller ...

Ska göra upp en liten plan för imorgon och sedan ska jag lägga mig för att sova. Godnatt goda vänner.

Jag lever ju i alla fall.

Jag tänkte imorse när jag vaknade: Jag vill inte jag vill inte gå upp! Jag vill inte jag vill inte att M ska till jobbet!

Insåg mycket snart att det var ohyggligt mycket Jag i den tanken och tänkte då. M måste till jobbet. Han har redan haft sovmorgon. Väl förtjänt, då stackare satt uppe till sent med jobbet.

Nåväl... Även om många kanske tror att jag är helt säker på att jag vet vad jag vill med livet och att jag har värsta bästa kollen på allt. Det är inte så. Det känns inte så och för tillfället så blir jag nästan lite gråtfärdig när jag tänker på vissa delar av mitt liv.

Jag är mycket lycklig och glad som person. Tro inte (pga) de övre ner klottrade raderna att jag inte är en lycklig och glad person. För det är jag. Allt går bra just nu, vilket är lite skrämmande. Jag har en pojkvän som älskar mig, vilket han säger varje dag. Det skulle inte vara en kris om han glömmer det, men han gör det. Jag har en pojkvän som jag älskar oerhört mycket tillbaka och som jag helst skulle vilja krama på exakt hela tiden. Dock är detta något som jag inte kan göra, då skulle inget annat bli gjort. Det är bra mellan mig och min familj. Mamma och jag kommer bra överens, vilket är stort stort stort. Vi kan prata om mycket mer nu än vad vi kunnat tidigare. Kanske för att vi inte har kunnat prata nästan alls tidigare, men efter mycket om och men så  kan vi faktiskt prata om det mesta nu mera. Det är bra mellan mig och min pappa trots att han bor flera mil ifrån mig. Min bror och jag träffas kanske lite för sällan, vilket kan göra mig lite sorgsen, men jag vet att han är nästan lika upptagen med sin flickvän som jag med min pojvän. Fast det är långt ifrån att vi aldrig träffas.

Det som känns så drygt just nu är skolan och csn och allt sånt. Pga tillfälligheter i livet och val jag var tvungen att göra... ibland måste man prioritera livet och hälsan så har jag kommit efter en del med studierna. Nu är det ju så att jag gör allt jag kan för att komma i kapp och så. Men skolan ställer krav som är lite orimmliga för mig då det krvs tid för att jag ska lära mig något. De vill att jag ska prioritera en kurs över alla andra så att jag kan fortsätta på programmet. Dock har det blivit så att slutet på denna kurs gått åt H*vete om jag får uttrycka mig så starkt utan att någon bryr sig. Föreläsaren fick sparken och vår kursansvarig skulle göra tentan och jag hade ingen aning om vad jag skulle plugga på och det jag pluggade på det kom inte på tentan. Tentan var bland det svarare jag någonsinn stött på. Eftersom att jag blir tvungen att prioritera denna kurs som allt gick fel på kommer jag efter med kurset för själva terminen. Urk!  Vilket får mig att oroa mig för csn pengar och sådant. Min farmor säger. Oroa dig inte för det utan plugga så mycket du kan det andra ordnar sig på ett eller annat sätt. Det är lätt att säga. Jag vet att mina föräldrar och min farmor inte skulle lämna mig i sticket bara så där, men jag vill inte behöva fråga om hjälp. Inte för jag någonsinn gör det i onödan. Sucka.

Tur är väl att jag vet att jag inte är dum eller osmart / intelligent. Ingen klarar av att plugga hur mycket som helst. Det är så och inte så mycket att göra åt. Jag önskar att det skulle gå lite lättare för mig och att jag skulle ha lättare att lära mig än vad jag har. Men, det är väl så att ingenting någonsin ska vara lätt. Hur vet man annars att man lever? Det är bara att kämpa på. Det är faktiskt inte så mycket kvar på programmet. det är den här terminen och sedan är det 20 poäng fria kurser och sedan examensarbetet. Det är inte mycket kvar och det jag tänker är; Om jag bara klarar mig igenom detta då har jag att söka jobb sedan.

Men, vad händer då? Just det vad händer sedan? Vad blir jag egentligen?
Inget som jag egentligen behöver tänka på just exakt just nu.... men det gör jag.

Tänkte här för någon vecka sedan att... Det kanske inte skulle vara så tokigt att kanske läsa lite kurser så jag kan bli lärare. Det skulle kanske inte vara helt fel. Resten skulle jag kunna läsa vid bättre tillfälle. JAg tror att jag skulle trivas rätt bra med det.

Hmmm.. återstår att fundera på.


Första inlägget

Välkommen till min nya blogg!