Besviken

Våren är på väg nu. Det känns i luften och det är härligt. Tror att det kommer att komma lite mera snö, men inte så mycket. Jag har hunnit med att åka både snö och skridskor.

Till lite andra saker. Det där med vänskap. Jag har varit något arg sedan igår. Vänner ska väl inte vara otrevliga och otrevliga och otrevliga och försöka trycka ner en. Om jag för en gångs skull på väldigt länge är glad och lycklig, med åtminstone största delen av m itt liv. Ska inte en vän vara glad för min skull? Borde inte en vän säga att jag förtjänar det? Jag vill ju att mina vänner ska vara lyckliga och glada. Nästan alla mina vänner i alla fall utav de nära vännerna är glad för min skull. Dock mötte jag igår en person som jag trodde var en vän, men som jag funderar på kanske inte är en vän, som var mer än otrevlig och rent av taskig. Om jag är glad och lycklig och funderar på vad jag vill i livet och tycker att det känns som att jag funnit mycket i livet som jag gärna vill behålla och hålla fast vid... då ska väl inte en så kallad vän vara taskig om det och nedvärdera och undergräva att jag känner så. Vad jag vill göra med mitt liv är mitt beslut och jag behöver inte fråga någon om lov för hur jag vill leva. Vem jag har sex med och vem jag älskar. Det är mitt beslut och det är jag som bestämmer. Det har inte någon någonting med att göra. Åh, jag blev så förbannad så jag knappt visste var jag skulle ta vägen. Hade god lust att skrika där på plats och skälla ut, men gjorde det inte. Jag tyckte inte att det var värt. Tyckte inte att personen i fråga var värd det. Vem jag bestämmer att jag vill leva mitt liv med. Det är också mitt beslut. Inte någon annans. Det är klart att den jag älskar har med beslutet att göra och är informerad om mina känslor och tankar, såsom jag hoppas att jag är om dennes tankar och känslor. Det är mellan oss och inte mellan oss och de människor runt omkring mig. Om jag behöver att diskutera något så är vem jag gör det med också ett beslut som är mitt att ta och förhoppningsvis så är den människa som jag vill diskutera frågan med så objektiv som han/hon kan. Men, framförallt vill diskutera det med mig. Jag tycker inte att en vän är en person som ska komma och bedöma mig för mina val och hur jag lever mitt liv! En vän bedömer inte. Kan ha åsikter och omsorg om att jag gör val som gör mig lycklig och inte utifrån vad alla andra vill att jag ska göra. I detta fall så tycker jag inte att det är en vän, då denne verkar ha andra mer egennyttiga agendor, utifrån det som sas och uttrycktes. Nej, förbannad var vad jag blev. Men framförallt blev jag mycket besviken.

Möte med migsjälv

>Jag1 sätter sig i soffan och biter sig lite i läppen.<

Jag2: Så hur känns det? Sist du var här sa du att det känns lite egendomligt att du hamnt ute i S du som är en stadsbo och att du känner att du måste komma i fas med hur du känner angående att släppa taget om storstadslivet.

Jag1: Jag vill då inte kalla U för någon direkt storstad, men i jämförelse med S så är det väl det. Jag menar jag kan inte ensgå och köpa cigg efter kl 22. Alla verkar ju mer eller mindre gå och lägga sig vid 22 och släcka sina lampor. Galet. Ibland förstår jag mig inte på det.

Jag2: Vad innebär det här? Att du inte släpper taget och inte vill bo ute i S.

Jag1: Nej, det gör det inte.. det betyder att jag inte riktigt helt vet vad jag vill. Jag vill bo i S men M, men jag vet inte riktigt om jag kommer att trivas så bra där. Jag trivs nu, men det blir annorlunda tror jag om jag kommer att bo där jämt. Nu har jag ju min lägenhet i U och det är en liten säkerhet på något sätt. Det i sig.. Jag antar att jag är lite rädd att pga att jag har lägenheten i U att det på något sätt gör att jag lättare känner mig trygg i S. Jag är ju som inte fast...

Jag2: Fast vad menar du med det? En människa är ju aldrig fast. Om man inte är fastbunden med rep vill säga och inte kommer loss.

Jag1: Men att flytta på det sättet från det man är van vid till det man inte är van vid... det är ju på ett eller annat sätt att binda sig. Jag är rädd att jag på något sätt kommer att bli för beroende av M. Jag vill inte bli beroende av M. Jag är för kär i min egen självständighet nu. Kämpat mycket för den och jag vill inte släppa den. Det är nog min självständighet jag är mer rädd om än lägenheten i stan.

Jag2: Tror du att det kan vara så?

Jag1: Ja, nu när det är sagt så är det precis vad jag tror att det är. Det kändes inte allt för konstigt. Jag är rädd för att mista min självständighet genom att bli för beroende av någon annan. Lägenheten är nog mer en symbol för min självständighet.

Jag2: Hur ska du bli av med den här rädslan? Vid det här laget har vi många gånger diskuterat vad rädsla kan göra. Det kan bilda stress och det kan hindra utveckling och utan utveckling så blir det inga framsteg. Rädsla är som en pinne i kugghjulet för en del. I vissa små mängder kan det ha samma effekt som nervositet... det gör att man presterar bättre. Men i det här fallet så blir jag i alla fall orolig över att det kanske håller dig tillbaka. Du behöver inte påskynda någonting och säga upp lägenheten imorgon och slänga dig in i något. Allt måste kunna få ta sin tid. Dock kan rädsla göra att man bara skjuter upp och skjuter upp tills det aldrig blir av och tills det blir för sent många gånger också. Så frågan är, Vill du göra dig av med rädslan?  Om du vill bli av med rädslan, Hur blir du av med rädslan?

Jag1: Ja , det är mycket intressanta frågor och tankar du kommer med. Kan det vara så att jag är lite rädd för att jag inte är redo? Eller inbillar jag mig bara att jag inte är redo? Vet man någonsin om man är redo eller inte? OCH Är det faktum att jag håller så hårt på min egen självständighet egentligen bara det att jag är rädd för att bli besviken?

Jag2: Det kanske är frågor som du måste fundera på. Du bör nog försöka hitta svar på dem förr eller senare. Helst förr tror jag.

Jag1: Det att veta att man är redo är något man känner. Jag kommer nog veta när jag är redo och det måste få ta sin tid att få känna att nu är jag redo. Jag är rädd att bli besviken och att det inte ska gå bra och det är väl i sig rätt naturligt det med. Jag tror att när jag känner mig redo så kommer jag inte att känna ett behov av att hyra ut min lägenhet i andra hand.

Jag2: Varför det? Varför tror du att det behovet inte kommer att kännas lika stort...

Jag1: Jag, jag... jag tror att det kan bero på att...

Jag2: Ja, vad tror du att det kan bero på?

Jag1: Jag tror att jag vill kunna känna, vid det tillfälle som jag kanske flyttar till S, att jag fortafarande är självständig. Självständighet och oberoendeheten skulle göra att jag skulle känna mig redo på sätt och vis. Det jag menar är det att, om jag inte är beroende av att åka med någon annan till stan, om jag inte är beroende av någon annan för att göra andra saker. Eller slipper oron mig över att vara en belastning, så gör det att självständigheten på vis fortfarande känns intakt.

Paus

Jag bör kunna flytta till S och fortfarande känna mig självständig och på det sättet fri. Även om man vill vara bunden till någon annan, så vill man (åtminstone jag) inte för den delen vara fast vid någon. Det är en skillnad.

Jag2: Tiden är slut och jag tror att du har hittat ett delmål åt dig själv. Då syns vi vid nästa tillfälle som behövs. Det var gott att prata med dig.

En vanlig dag Numera

Det är andra gången idag som jag eldar i pannan nere i källaren i det hus som min pojkvän bor i och som jag förtillfället är i mer än halvtid. Det är lite egendomligt att tänka att jag faktiskt eldar för att huset ska vara varmt och att det ska finnas varmvatten. Det är även lite egendomligt att en inbiten stadsbo som jag har hamnat i ett hus så pass långt utanför stan och i ett område med massor av barnfamiljer. Det snöar mycket ute och det blir bara mer och mer snö på gården. Min tanke var även att jag skulle skotta bort en del av snön så att det inte blir lika mycekt senare ikväll. Inte för mig, men för den anadra parten som vistas under detta tak. Snön är rätt tung och blöt. Ju mer snö det kommer desto jobbigare blir det ju att få bort det. Hellre gå ut två gånger ifriska luften och att det går någorlunda bra än en gång och det är så tungt att jag kommer att bli skrämd för resten av livet.

Håller på att java mig lite också. Sitter och skriver dagbok i väntan på ett svar så att jag kan fortsätta att java. Det kändes rätt roligt att få sitta och pyssla på med det.

Tänkte även försöka skämma bort mig själv ltie med att möjligtvis hälla upp ett bad och värma upp min kropp lite ikväll. Antingen det eller åka och bada inne i stan. Men, det vill jag ska kännas förtjänat. Det betyder att jag idag ska följa mitt schema.

Frukost [X]
Java [X]
Elda i pannan [X]
Java [X]
Skotta []
Java [X]
Lunch [X]
Java [X]
Elda i pannan [X]
Java [X]
Affären/Handla []
Middag []
Java frågestund []
Tid för att lyssna på min kropp / Åtekopplig []

Mycket

Så idag tog jag tag i javan. Det går segt framåt, men det går i alla fall framåt.

Pratar med kamrater via skype, msn och icq.

Det är lättare att sitta och plugga när man har någon att prata med undertiden. Då hittar jag i alla fall inte på så mycket dumt. Jag har annars en förmåga att vilja gå iväg och göra helt andra saker, till och med att städa verkar roligare.

Så vad tänker jag på nu. Allt mellan himmel och jord. Det finns så många saker som jag skulle vilja skriva om, me som jga för den delen inte ångrar. För om det inte skulle ha hänt då skulle många saker som jag tycker är så bra idag inte finnas och existera. Inte här och nu i alla fall. Dock kan jag ibland funderar på hur mitt liv hade sett ut om jag hade gjort saker på ett annat sätt.

Liten del av mig har en klump av gråt i halsen och en annan del av mig skulle bara vilja springa runt i en liten cirkel och skrika ut att det inte skulle kunna vara eller bli bättre. Men bättre ska väl allt kunna bli. Tanken har slagit mig. Ingenting kan bli så hemskt som jag hade det då. Det kan bara bli bättre. Trots att några stg tillbaka kanske är ett måste för att kunna gå framåt.

Jag tycker att det är skönt att sitta och plira lite här i huset och ja allt känns bra det gör det. Det är helt otroligt hur bra det känns. Men för att verkligen veta hur allt hänger ihop? Är det då bra att ta något steg tillbaka för att se och känna efter på egenhand så att tankarna inte blir grötiga pågrund av de känslor som jag har? Hmmm.. det tåls kanske att tänkas på.

Just nu så känns det som att mycket av det jag tänker och skriver är svamel och mycket bra saker i svamlet men också en massa svammel-svammel. Tror jag behöver en stund för mig själv ikväll är jag rädd.

Saknad

Det här med saknad är underligt. Har haft myckt den senaste tiden att göra vilket har resulterat i att jag gått upp tidigt på morgonen och kommit hem på eftermiddagen. På ett ungefär som en vanlig arbetsdag. Nu när det lugnar ner sig och jag har annat att göra som innebär att jag måste befinna mig hemma. Ja, då kommer saknade och nyper mig i siderna. Påminner om hur tyst det är i huset. När jag inte känner stark saknad? När jag har mycket att göra och inte har tid att tänka och reflektera över att jag kan sakna. Det är inte tyst när man har mycket att göra eller tänka på. Fungerar på ett ungefär som när man har roligt. Tiden går fortare då. För jag är så upptagen att jag inte hinner känna efter hur fort tiden har gått.

Tittade tillbaka vid vägkorsningen där du gick på väg till ditt jobb och jag på väg för att ordna med alla mina saker. Inte så konstigt egentligen, men jag ville så gärna skrika; Jag älskar Dig!
Skrika ut det så högt som jag bara kunde. Du såg tillbaka och jag log och jag tänkte. Jag saknar dig även om jag kommer att träffa dig om några timmar. fyra eller fem för att vara mer exakt.