Suger mer än senap i ögonen!

Jag har tentan imorgon, men jag förstår inte hur det är tänkt att jag skall kunna koncentrera mig och klara den när det ska ringa hela tiden. Mamma kunde inte nöja sig med att prata ett samtal utan var tvungen att dela in det i typ femton som det kändes. Jag föredrog att säga allt på en gång så jag kunde få det överstökat med och sedan försöka plugga. Var finns respekten? Jag är också ledsen och tänker på min moster och hennes barn. De måste så klars vara betydligt mycket mer ledsen än vad vi är här. Men mamma är ju inte den enda som blir ledsen och inte de heller, jag blir också ledsen. Det känns som om det är förväntat att jag bara ska vara värsta "ironladyn" och kunna ta sånna här nyheter och sedan kunna göra ett bra jobb från mig på tentan imorgon. Mamma hon säger så här, i ett försök att vara tröstande och stark, "Sånt är livet. Vi kan inte gå omkring och vara ledsna hela tiden." Visst är det väl så. Man kan inte gå omkring och vara ledsen hela tiden, men det är ännu svårare att klara av att göra annat om folk ska ringa och prata om det när man väl har hunnit lägga det åtsidan och äntligen fått fokus på det man skall klara av att göra för stunden. Åh, jag hoppas att jag slipper gå igenom sammasak som mina kusiner och moster går igenom just nu. Fast det är kanske oundvikligt. Det normala är väl att föräldrarna går bort före sina barn. M säger att det finns ett kinesiskt ordspråk som lyder något i stil med detta; "Lycka är när ens föräldrar dör, sedan en själv och sedan sina barn och att det händer i den ordningen". Det låter hemskt, men samtidigt kan jag förstå poängen, det skulle vara fruktansvärt att överleva sina barn. Fast samtidigt kan jag inte hjälpa att verkligeheten slår en över kinden i ett sätt att säga "VAKNA! Dina föräldrar är dödliga och av kött och blod." I och för sig har jag förstått det innan också, men det blir bara mer och mer tydligt med åren och jag tycker inte om det. Nej, jag tycker faktiskt inte om det och jag tycker inte om att tänka på det och just nu är det verkligen som att säga "Tänk inte på glass". Skulle någon säga tänk inte på glass vad händer? Jo, man tänker så klart på glass. Det är oundvikligt! Tänker på hur jobbigt det måste vara för mina kusiner som går där hemma i huset och min moster som gråter och de som gråter och så ringer det folk hela tiden. Måste kännas overkligt! Och sedan är det som att folk med sina ord slår en över kinden hela tiden trots att de bara menar väl och bryr sig. Jag förstår inte riktigt hur det är tänkt att man skall visa respekt och vördnad utan att trampa sörjande personer på tårna. Så, man säger ingenting och försöker vara förstående. Men, samtidigt så är jag lite rädd att genom att inte säga någonting alls (för jag bryr mig ju fruktansvärt mycket om min moster och mina kusiner) så verkar jag okänslig och som om jag inte bryr mig alls. Hur är det meningen att man skall hantera sådant här egentligen. Urk! Det suger! Det suger mer än en blöt mupp i hällregn och senap i ögonen!

Kommentarer
Postat av: frida

haha va kul! men jag fattar inte varför de är spöken på dem där lamporna! :P


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback