Jag kan också vara ledsen och ensam

För ögonblicket kände jag ett hugg av ledsamhet och en liten tår i mitt inuti. Sitter och försöker plugga och det känns både ensamt och kallt. Läser förnärvarande en artikel som heter "The prefrontal cortex in sleep", skriven av Amir Muzur, Edward F Pace-Schott och J. Allan Hobson (2002). Än så länge finner jag den mycket intressant och stimulerande, men så har jag inte hunnit så mycket längre än att gå igenom Abstract och lite till. Har redan gått igenom två artiklar idag och det verkar faktiskt inte som att jag gör så mycket anat än att läsa artiklar försöka läsa dem kritiskt och liknande. Hade varit mycket roligare att ha någon att plugga med idag, men det gick inte.

Ibland är det ju sådana där dagar när det liksom inte går. Alla är så upptagna med annat och har redan bestämt andra saker. E va inte på universitetet all och när hon skulle komma tillbaka då har jag lektion. Det var då typiskt. Får träffas lite senare istället eller nåt. S hade någon lunch grej med någon coh sin klass tror jag att det var. Så jag, eftersom jag förtillfället inte träffar min klass alltför ofta, sitter och läser artiklar för mig själv tillsammans med min lunch. Den som jag inte orkade gå och värma på för att det kändes tråkigt redan som det är. A är nog hemma och sover fortfarande. Jag ska prata med honom när vi träffas idag och bestämma en tid vi ska träffas imorgon för att leta artiklar.

Nåväl, som ni förstår så är inte livet alltid frid och fröjd ens för mig :) Det kan vara så ibland. Inte för att jag tycker att det är tråkigt att plugga ensam. Oftast går det som bäst då.

Jag kan ofta tycka att det finns mycket hos andra människor som är beundransvärt och som gör att jag ser upp till dem. En del förtjänar det inte och en del är bara sådana i sin natur, dvs har den formen av pondus, att man ser upp till dem på ett mycket bekvämt och naturligt sätt. Fick höra igår att av en mycket betydande person i mitt liv att denne tyckte att det var beundransvärt hur mycket jag kunde sitta och plugga och hur motiverad jag var. Tyckte då att det är jag väl inte mer än någon annan. Men, så här i efterhand har jag kommit till insikten att jag nog är en mycket motiverad person i naturen. Detta då jag trots motgångar och det faktum att jag inte lär mig någonting lätt någonsin och ofta sitter på egenhand utan uppmuntran (ofta också med), men på egenhand utan någon klasskamrat, och kämpar på för att jag verkligen vill komma någonstans och inte behöva sitta i kassan på ica hela livet. Inte för att jag på något sätt tror att sitta på kassan på ica är något dåligt... jag skulle nog kunna trivas rätt länge med det också. Dock tror jag att jag i längden skulle finna det något icke-stimulerande som arbete.

Nej, ibland kan jag bli sorgsen inuti. Speciellt då det ibland bekommer mig att trots att jag har vänner så kan man känns sig ensam och ibland till och med lite övergiven. Att jag trots att jag har så mycket vänner som jag har faktiskt behöver ännufler för jag kan inte få förmånga. Hmmm.. Hur kommer det sig att det känns så?

Klockan är nu snart 13:00. Dags för föreläsning. Ibland skulle det vara skönt att slippa akademiska kvarten för nu är det inte bara ensamt där jag sitter utan även kallt som i att temperaturen i luften är mycket lägre än vad jag skulle vilja.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback