Att sjunga i kör.

Har just kommit innan för dörrarna på det gula huset med vita knutar. Jag har varit och sjungit i sådan där kör och hade mycket roligt. Det var längesedan jag sjöng i kör och det märks något, eftersom jag är något osäker på stämmor och min röst har förändrats lite eller snarare mycket. Jag hade roligt och det var det viktigaste. Så jag ska gå dit inte den här veckan men nästa vecka. Helt plötsligt så har jag fastnat ännu mer i detta lilla samhälle. Hur ska det här gå? Nu börjar jag ju trivas ännu mera. Kommer jag att trivas så mycket att jag kommer att bli kvar? Det får nog tiden avgöra. Vem vet? Inte du och inte jag.

Det är skönt att jag har hittat något roligt att längta till.

Jag har varit mycket duktigt idag. Har fixat så jag nu har ett schema att gå efter och lämnat in papper lite över allt. Ska plugga ikväll och imorgon och i över morgon och morgonen därpå. Sedan en dag ledigt och sedan plugga mera.

Nästa vecka ska jag säga upp mitt iksu-kort. Vilket säkert gör L lite ledsen, men jag har ingen användning för det just nu. Måste hitta något annat än att träna på iksu. Något som kanske gör mig lite gladare. Nu har jag ju kör-övningar och sånt, men det är en gång varannan vecka och det känn ju lite lite.

Just nu skulle jag vilja krama på M lite mera. Han är med sina gamla studiekamrater och fikar och ser på bio förmodligen just precis just nu. Fast han kommer nog att komma hem vilken halvtimme som helst. Då kan han få kramar och då kan jag få kramar. Och... Berätta om hur det var på kör-övningen. Jag ska bli bäst på att sjunga igen.

Det var många äldre som var där och sjöng. Med äldre menar jag främst gifta kvinnor och män i ålderna 40 på ett ungefär, med barn och hus och sånt. Det påminde mig mycket om den där filmen Så som i himlen, eller vad den nu hette. Den där filmen om ett litet samhälle som har en kör och det är en man som har varit kompositör och det är en kvinna som blir misshandlad, men som finner stöd hos människorna i kören och genom musiken finner styrka att lämna mannen som misshandlar henne. De övriga övervinner också rädslor och sånt allt eftersom filmen fortsätter. Så kändes det lite. Det var lite som i filmen Så som i himlen. De sjunger tillsammans och det blir ett avbrott i den annars lite gråa tillvaron. Kommer det att bli så för mig? Kommer det att sluta med att jag blir en sådan kvinna i detta lilla samhälle som sjunger i kör varannan tisdag efter att jag hämtat barnen på dagis eller skola eller liknande och sedan åker hem för att göra bestyr och sova och går upp på morgonen dagen efter och åker till jobbet och på vägen dit släpper av barnen på skolan/dagis igen. Är det så det kommer att bli?

Vad är det för känsla som jag har? Är jag rädd? Eller känns det bra? Jag har inte känt denna känsla förr? 


Åh.. typiskt, jag skulle fixa något viktigt. Tyckte att jag var så smart när jag lämnade väskan hos  min farmor, men det var jag inte för i väskan fanns det papper som jag behövde. Typiskt typiskt. Dumma gamla björn! Att du alltid ska tänka även fast det är bra så blev det dåligt. Det är just typiskt det!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback