Jag lever ju i alla fall.

Jag tänkte imorse när jag vaknade: Jag vill inte jag vill inte gå upp! Jag vill inte jag vill inte att M ska till jobbet!

Insåg mycket snart att det var ohyggligt mycket Jag i den tanken och tänkte då. M måste till jobbet. Han har redan haft sovmorgon. Väl förtjänt, då stackare satt uppe till sent med jobbet.

Nåväl... Även om många kanske tror att jag är helt säker på att jag vet vad jag vill med livet och att jag har värsta bästa kollen på allt. Det är inte så. Det känns inte så och för tillfället så blir jag nästan lite gråtfärdig när jag tänker på vissa delar av mitt liv.

Jag är mycket lycklig och glad som person. Tro inte (pga) de övre ner klottrade raderna att jag inte är en lycklig och glad person. För det är jag. Allt går bra just nu, vilket är lite skrämmande. Jag har en pojkvän som älskar mig, vilket han säger varje dag. Det skulle inte vara en kris om han glömmer det, men han gör det. Jag har en pojkvän som jag älskar oerhört mycket tillbaka och som jag helst skulle vilja krama på exakt hela tiden. Dock är detta något som jag inte kan göra, då skulle inget annat bli gjort. Det är bra mellan mig och min familj. Mamma och jag kommer bra överens, vilket är stort stort stort. Vi kan prata om mycket mer nu än vad vi kunnat tidigare. Kanske för att vi inte har kunnat prata nästan alls tidigare, men efter mycket om och men så  kan vi faktiskt prata om det mesta nu mera. Det är bra mellan mig och min pappa trots att han bor flera mil ifrån mig. Min bror och jag träffas kanske lite för sällan, vilket kan göra mig lite sorgsen, men jag vet att han är nästan lika upptagen med sin flickvän som jag med min pojvän. Fast det är långt ifrån att vi aldrig träffas.

Det som känns så drygt just nu är skolan och csn och allt sånt. Pga tillfälligheter i livet och val jag var tvungen att göra... ibland måste man prioritera livet och hälsan så har jag kommit efter en del med studierna. Nu är det ju så att jag gör allt jag kan för att komma i kapp och så. Men skolan ställer krav som är lite orimmliga för mig då det krvs tid för att jag ska lära mig något. De vill att jag ska prioritera en kurs över alla andra så att jag kan fortsätta på programmet. Dock har det blivit så att slutet på denna kurs gått åt H*vete om jag får uttrycka mig så starkt utan att någon bryr sig. Föreläsaren fick sparken och vår kursansvarig skulle göra tentan och jag hade ingen aning om vad jag skulle plugga på och det jag pluggade på det kom inte på tentan. Tentan var bland det svarare jag någonsinn stött på. Eftersom att jag blir tvungen att prioritera denna kurs som allt gick fel på kommer jag efter med kurset för själva terminen. Urk!  Vilket får mig att oroa mig för csn pengar och sådant. Min farmor säger. Oroa dig inte för det utan plugga så mycket du kan det andra ordnar sig på ett eller annat sätt. Det är lätt att säga. Jag vet att mina föräldrar och min farmor inte skulle lämna mig i sticket bara så där, men jag vill inte behöva fråga om hjälp. Inte för jag någonsinn gör det i onödan. Sucka.

Tur är väl att jag vet att jag inte är dum eller osmart / intelligent. Ingen klarar av att plugga hur mycket som helst. Det är så och inte så mycket att göra åt. Jag önskar att det skulle gå lite lättare för mig och att jag skulle ha lättare att lära mig än vad jag har. Men, det är väl så att ingenting någonsin ska vara lätt. Hur vet man annars att man lever? Det är bara att kämpa på. Det är faktiskt inte så mycket kvar på programmet. det är den här terminen och sedan är det 20 poäng fria kurser och sedan examensarbetet. Det är inte mycket kvar och det jag tänker är; Om jag bara klarar mig igenom detta då har jag att söka jobb sedan.

Men, vad händer då? Just det vad händer sedan? Vad blir jag egentligen?
Inget som jag egentligen behöver tänka på just exakt just nu.... men det gör jag.

Tänkte här för någon vecka sedan att... Det kanske inte skulle vara så tokigt att kanske läsa lite kurser så jag kan bli lärare. Det skulle kanske inte vara helt fel. Resten skulle jag kunna läsa vid bättre tillfälle. JAg tror att jag skulle trivas rätt bra med det.

Hmmm.. återstår att fundera på.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback