Otålighet i vuxenvärlden

Sitter inlindad i en badduk och  fryser lite lätt om tårna. Det är lite snö ute och M's datorhögtalare skrålar 4 non blondes - What's up. I stekpannan fräser maten och och mitt hår klistrar sig fast mot mina axlar då det är både kallt och blött. Jag är glad att jag sitter här.

Det var inte riktigt så här jag trodde att det skulle bli. Inte när jag vid 11 års ålder satte upp en plan för vad som skulle uppfyllas vid 30. Nej, livet är bra mycket mer annorlunda nu. Då trodde jag att jag förmodligen skulle bli lärare eller konstnär. Det finns fortfarande tid för att kunna bli lärare antar jag. Även om jag nu tycker att det är lite synd att inte utmana mig mer, dvs. jag pluggar annat för tillfället och ibland känns det som att jag tagit mig vatten över huvudet. Konstnärandet la jag åtsidan. Det blev inte lika roligt när min lärare i högstadiet promt bestämt sig för att jag inte har någon kvalite i mina bilder och mälningar eller något annat. Det kunde vara ganska jobbigt att bli jämförd med min allra närmaset A. Nåväl, så här i efterhand så har jag ju insett att det kanske var lite tråkigt att tappa motivationen så. För man kan inte jämföra två individer helt rättvist så. Nej, inte trodde jag heller att jag skulle sitta här i det här köket. Hmmm... det är en del som har förändrats. Hela den här biten med att jag inte skulle ha pojkvän och skapa sådana relationer förrän jag var klar med studier och liknande visdes bli mycket svårt uppdrag att klara. Sedan är det vänner som kommit gått kommit tillbaka och sedan flyttat igen eller bara en bit ifrån.

Så, nu när allt är lite krångligt så börjar jag tänka. Vad vill jag egentligen? Vad ville jag förr och vad är rimligt nu? Vad är det som är viktigt egentligen? Hur vill jag att mitt liv ska se ut?

Jag är nöjd med mig själv. Kanske inte alltid med hur jag presterar, men så är det ju så att jag nästan alltid sätter upp för höga krav och mål för mig själv. Sedan är ju frågan den. Är det värt att ha en bild över hur mitt liv ser ut eller kommer att se ut i framtiden? Om den enda orsaken till att det skulle vara värt att ha det är för att lättare kunna uppnå mål, så kanske det i sig själv gör att det inte riktigt är värt det då livet tar svängar med en som man inte kan förutse. I riktningar som inte går att förhindra eller bestämma över. Är det bästa då bara att luta sig tillbaka och låta allt få ha sin gång? Jag vet inte riktigt om det är det bästa sättet, men det kanske är det som är beviset för att jag än inte är helt vuxen. Jag är fortfarande rätt otålig. Och, det kan faktiskt vara bra det med ibland.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback